Styckets titel är hämtad från en artikel av Willy Kyrklund, publicerad i tidningen Vi från 1961.
Artikeln handlar om primitiv stenkonst i det forntida Egypten och beskriver skulpturer som tack vare sina grovt utmejslade figurer lämnar kvar stenens inneboende själ.
På motsvarande sätt bygger detta stycke på statiska klanger, oslipade och råa. Alla med ett eget uttryck, en egen själ.
Stycket bär undertiteln "Betonandet av materialets primat" och syftar på dessa klangers omöjlighet till att omformas eller utvecklas. Ifall vi försöker modulera dem blir de bara mindre eller faller sönder i mindre delar, i grus...

Det enda som står till buds är att lägga dessa stenar sida vid sida, ovanpå och under varandra. Likt stenarna i ett murverk.

Stycket inleds dock med dettas motsats; en kanon där ett kort melodiskt motiv sträcks ut och pressas samman, vrides och vändes på. En enstämmig linje som efter hand blommar ut i allt större och vidare fraser, där fler och fler stämmor hakar i.