Blockflöjt och en handfull elgitarrer, detta var de givna förutsättningarna för stycket.

Blockflöjten, som en gång i tiden ersattes av tvärflöjten på grund av sin svårighet att spela starkt.
Och elgitarren, som är känd för att just kunna spela starkt!
Blockflöjten, som kan spela en ton i taget.
Elgitarrer, (om de är flera stycken) som kan spela en mängd toner samtidigt!

Det föll sig därför naturligt att bygga stycket på kontraster och på roller. Vad är typiskt för instrumenten?
Kan en blockflöjt låta som en elgitarr? Kan elgitarrer låta som en blockflöjt?
Kan de smälta samman till ett enda instrument?
Kan blockflöjten höras genom gitarrväggen eller drunknar den?
Att äta eller ätas…

Stycket är uppbyggt av ett antal delar där antingen linjen, ackordet eller rytmen står i centrum. Linjen – representativ för blockflöjten, ackordet – representativ för gitarren, och rytmen – gemensam för dem båda.
Den centrala parametern för varje del framträder tack vare att det är där vi hittar den kontinuerliga utvecklingen/förändringen;
Ackordet blir ljusare och ljusare, eller rytmen blir långsammare och långsammare, eller linjen växer högre och högre. Ibland är dessa rena, omaskerade, ibland täckta av ett gytter av slumpvisa detaljer hos någon av de andra parametrarna.