Som utgångspunkt för stycket har jag haft konsertformen, eller snarare - statusförhållandet mellan solist och orkester hos konsertformen. I detta fall solist och elektronik.

Stycket växlar mellan solistiska partier för violan – där elektroniken bara förstärker eller skuggar solistens fraser, och partier där fokus ligger på elektroniken – där violan endast spelar  långa, liggande toner.

Violans solistiska partier är oproblematiska – vi har inga problem att rikta fokus på musikern och se denna som en huvudstämma gentemot elektroniken.
När violan däremot intar en mycket mer passiv roll, som i ett kammarmusiksammanhang eller i en akustisk solokonsert är fullt brukligt, får vi svårare att lyfta över fokus till elektroniken och se denna som temaförande. Vi vill gärna hänga kvar vid musikern, där vi ju har en människa att relatera till.

Med olika medel har jag försökt att mer och mer minska dessa tendenser; till exempel genom att låta musikern vända sig bort från publiken och att ljudet från violan förflyttas ut i salongen, via högtalarna.
Samtidigt spelar elektroniken liknande eller samma fraser som violan tidigare spelat i sina solopartier. Och även hos elektroniken  har jag försökt att skapa så många mänskliga/akustiska kännetecken som möjligt - helt enkelt genom att använda förinspelade fraser från violan.